Bogge.com » Bogge » My library » Copyright finns inte V3.0

Copyright finns inte V3.0

This is the electronic version of Copyright Does Not Exist, a remarkable book written by Linus Walleij, the book is now available in English thanks to Daniel Arnrup!

Innehåll

Omsvep

Jag skulle kunna börja den här texten med att skriva: "Jag har valt att kalla förordet till denna bok för Omsvep med härledning till det mer lämpade engelska 'Preface', alltså något som kommer utanför det egentliga objektets yta, jfr t ex engelskans 'Surface' av 'Surrounding' (omgivande) och 'Face' (Ansikte, Yta). Jag finner denna nyskapande terminologi mödan värd med anledning av bla bla bla..."

Allt sådant kallprat är bara en etikett man sätter på sina litterära verk för att tydligt visa för akademiska läsare att man tillhör den bildade världen, det vetenskapliga samhället. Jag har det tvivelaktiga nöjet att ännu vara relativt ung och oförstörd, och därför ser jag mig befriad från plikten att behöva tråka ut er stackars läsare med sådant dravel, trots att jag faktiskt kan konstruera riktigt knepiga resonemang när jag känner för det. Den akademiska formen är bara ett av de formspråk jag använder i den här boken.

Jag skall börja med att tala om vad det kostade mig att skapa den här boken: massor. Massor med tid, och i realiteten massor med pengar. Jag klagar inte. Jag har haft gott om både tid och pengar. En stor del av boken skrevs som en etapp av mina studier medan jag ännu studerade på folkhögskola, och är därför mer eller mindre finansierad med de skattemedel i form av studiebidrag som jag uppbar under denna studietid. I någon mån skulle man på så vis kunna påstå att denna bok tillhör samhället. Frågan är om samhället skulle vilja kännas vid den.

Jag har valt att ta konsekvensen av mina egna resonemang. Jag har i boken dömt ut copyright som ett urmodigt och dumt påhitt, mest avsett att fixera samhällets maktbalans i sitt nuvarande läge. Alltså saknar denna bok copyright. Det finns en del argument för att förse boken med copyright. Låt mig behandla dem ett och ett:

Du kan inte tjäna något på den här boken. Sant. Och falskt. Jag har redan tjänat en jäkla massa på den här boken. Andligt. I branchen kallar vi det intellektuellt kapital. Jag har fått en del nya vänner. I branchen kallar vi det humankapital. Åt helvete med detta jävla kapital, förresten. Jag har så att jag klarar mig ändå. Författande är inte mitt leverbröd. I varje fall inte än. Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar på att skriva böcker, jag säger att det vore fel av mig att tjäna pengar på den här boken.

Du har ingen koll på hur boken sprids. Jag har ingen jävla önskan att kontrollera hur den här boken sprids. Det framgår av den del av undertiteln som jag lite provocerande har lånat från Nietzsche: en bok för ingen och för alla. Att sedan börja tala om copyright vore inkonsekvent. All information borde förresten vara fri.

Någon skulle kunna förvanska texten och påstå att hon/han själv skrivit den. Än sen. Var poet är en tjuv, var konstnär är en kannibal, som det så vackert heter. (Jag vet tyvärr inte vem som har sagt det.) En bra bok stjäl alla ifrån, bara så att det inte märks. Om någon stjäl något från denna bok så att det märks demonsterar han/hon bara sin uppenbart begränsade kreativitet. Om någon stjäl utan att det märks, märker inte jag det heller, och då lider jag knappast av det.

Någon skulle kunna förvanska texten och sprida den för att skada dig. En sådan människa bryr sig nog inte om copyright eller inte. Copyright skulle i detta fall bara tillföra en möjlighet att straffa en människa som gjorde något sådant. Jag skulle ändå inte orka driva några processer: det vore slöseri med tid. För övrigt måste vi försöka lita på varandra i det här samhället någon jäkla gång.

När du har läst så här långt inser du säkert att jag ger dig fria händer. Spridningen av denna bok är också ditt ansvar, och klangen av dess budskap ringer redan i ditt öra. Lägg den på disketter och ge till dina vänner. Lägg den på CD-ROM skivor och skicka med på omslaget till tidningar. Tryck ut den på papper om du känner för det. Tryck ut den, häfta in den, och använd den som kurslitteratur om informationssamhället. Tryck ut hundra exemplar på papper och ge bort till dina kompisar, men glöm inte bort att om du gör fler än 50 kopior för offentligt bruk måste du skicka 7 pliktexemplar till bland annat riksarkivet, ty så lyder lagen om pliktexemplar av offentliga dokument. (Själv skulle jag bli överlycklig om denna bok dök upp i forskningsarkiven.) Tryck upp den och sälj den om det roar dig. Lyckas du tjäna pengar på den gör du åtminstone mig förvånad. Allt i det här samhället går ändå ut på att utnyttja andra. En av de industrier som likt kannibaler utnyttjar människor, är dessvärre förlagsindustrin. Måtte detta vara en nagel i ögat på dem.

Till sist skall jag varna för att denna bok definitivt är färgad av mina egna åsikter och värderingar. Jag är en uttalad individualist, och har heller inget emot att bli kallad socialist. I skärningspunkten mellan dessa två värderingar finns en ideologi som inte är särkilt vida känd, men som kallas syndikalism eller (vänster-) anarkism. I princip anser jag att all privat egendom är stöld,1 men jag är inte så jävla dum att jag inte inser att ett samhälle utan privat egendom är en utopi. Mina åsikter om yttrande- och tryckfrihet är ungefär de samma som hyses av Sveriges mest nyliberala organisationer. Jag har inget emot små och medelstora företag, men enorma transkontinentala koncerner är för mig farligare maktfaktorer än folkvalda regeringar, och som sådana måste de underkastas samma granskning som den folkvalda makten.

Nu kan du läsa boken utan omsvep.

COPYRIGHT FINNS INTE

V3.0

En bok om information och makt

För alla och för ingen

DEUS EX MACHINA

CARCERES EX NOVUM

Den här boken om strömningar inom Litteratur, Teknologi, Musik, Film, Juridik och Ideologi skrevs efter att jag insett att om inte jag gjorde det så skulle någon annan göra det, men också för att göra klart för alla Sveriges trevliga hackare var de har sitt historiska och ideologiska arv. Slutligen finns det en lätt populärvetenskaplig ton i det hela, för att göra det någotsånär lättbegripligt.

Några frågor du bör veta svaret på innan du börjar läsa denna bok:

Varför skall jag läsa det här?

Svar: För att du skall förstå nya begrepp i informationssamhället, den nya ungdomskulturen och samhällsdebatten, men också för att du skall ha en chans att bilda dig en egen uppfattning genom att konfronteras med mina och andras åsikter. Boken är centrerad kring kulturella fenomen eftersom de tydligast visar vart ett samhälle är på väg. Vårt samhälle på gränsen till informationssamhället kallas ibland det postindustriella samhället. Jag skall inte sticka under stolen med att jag också vill få dig att ifrågasätta det samhället.

Vad är en Dator?

Svar: En dator är ett föremål som följer de fysiska lagarna, precis som en människa. Precis som en människa är den varken ond, tråkig, snäll, krånglig eller särskilt intelligent. Den blir vad du gör den till. Precis som en människa i ett samhälle. Skillnaden mellan en människa och en dator är att datorn har en chans att absolut säkert veta vem som skapat den, och att den i princip kan se ut precis hur som helst. År 1995 tror de flesta att en dator ser ut som en fyrkantig låda. Dator är ett konstigt ord som många säger fel på. Fysikern Hannes Alfvén föreslog att man skulle kalla det en data, flera dator, men tekniska nomenklaturcentralen bästämde att man skulle säga en dator, flera datorer istället. Kanske gjorde man detta för att undvika att förväxla ordet med data i betydelsen information. Kanske gjorde man det bara för att data lät för feminint och man ville att datorn skulle vara en han. Gud vet. Branchen skilde en gång på mikrodatorer, minidatorer, stordatorer och superdatorer, där det är tänkt att den ena skall vara häftigare än den andra.2 Numera är gränserna för vad som är vad så flytande att de här beteckningarna är en smula föråldrade. En mikrodator är exempelvis en PC eller liknande hemdator. De andra sorterna har en normal människa knappt sett.

Vad är ett Datanätverk?

Svar: Ett datanätverk är två eller flera självständiga datorer som man kopplat ihop med kabel. Man brukar skilja på LAN (Local Area Network) där man kopplar ihop alla datorer i en byggnad eller som mest ett helt kvarter, MAN (Metropolian Area Network) med datorer i en hel stad sammanlänkade och WAN (Wide Area Network) som kopplar ihop datorer över riktigt stora avstånd. Störst av alla är Internet som kopplar ihop datorer av alla typer och över hela världen med varandra. Ett datanätverk kan transportera information mellan datorer, sedan må det vara text, bilder, ljud eller vad som helst som kan tryckas in i en dator. Som en telefon eller brev fast lite bättre och snabbare. Hela telefonnätet är egentligen också ett datanätverk, med den skillnaden att man kopplar ihop människor istället för datorer. Många WAN-datanätverk som t ex Internet utnyttjar också telefonnätet istället för att lägga egna kablar. De datorer som håller samman ett datanätverk är nästan uteslutande av mini- eller stordatortyp, eller speciella såkallade routrar och switchar dvs stora, grå kylskåpsliknande saker.

Vad är en BBS?

Svar: BBS betyder Bulletin Billboard System, rakt översatt alltså en anslagstavla för elektroniska bulletiner. Precis som en vanlig anslagstavla krävs det att du regelbundet går dit för att ta del i innehållet. Du kan också sätta upp egna "lappar" och få svar på dina inlägg i form av andra skriftliga meddelanden. Det finns BBS:er för alla intresseområden. Det finns BBS:er som till viss del är inkopplade på Internet, och det finns de som inte är det. En BBS når man idag med hjälp av ett modem, en dator och en telefon. BBS:er försvinner idag alltmer och ersätts med konferenssystem (en sorts jättestora BBS:er) på det mycket större och bättre Internet, det mest kända systemet är Usenet. En BBS kunde på sin tid också användas för att skicka privat elektronisk post mellan användarna eller för att massdistribuera dataprogram.

Vad är Telerymd (Cyberspace)?

Svar: Telerymden är den plats där dina pengar som du har insatta på banken befinner sig. Det är platsen där ett telefonsamtal äger rum och det är den rymd som TV-programmen färdas genom på väg till din mottagare. Det är en elektronisk värld av information som egentligen bara existerar därför att människor kommit överens om att den finns och fungerar. Fysiskt består den av kablar, radiovågor, ljuspulser och stora datorer med enorma elektroniska minnen. Den är en fysisk företeelse i den "verkliga" världen som vi med lite god vilja kan uppfatta som ett eget universum. Det är en värld där människan är Gud och har skapat allt. Den är något av en religion. Nästan alla människor "tror" på telerymden. Annars skulle de inte gå till bankomaten för att ta ut pengar. Hela vårt västerländska ekonomiska system finns i telerymden. Telerymden har funnits sedan den 10 mars 1876 då den "uppfanns" av Alexander Graham Bell. Utan elektricitet finns inte telerymden. Vår civilisation är redan beroende av telerymden; om telerymden försvann skulle all ekonomi kollapsa och hela västvärlden gå under. För att "ta sig in" i telerymden använder man Informationsteknik.

Vad är ett Virtuellt Samhälle?

Svar: En beklämmande sak med telerymden är att den är en ironisk spegelbild av vårt eget samhälle, och det är kanske det som får oss att frukta den mest. Virtuella samhällen finns i telerymden och består av löst sammanhållna grupper med olika mål och värderingar, några personer som bildar en sammanslutning utan att någonsin ha träffats i verkligheten. De är helt geografiskt obundna; det virtuella samhället är i stället ofta bundet till en viss typ av utrustning, som exempelvis Internet, ett visst datormärke, osv. Det finns virtuella samhällen som är nazistiska, pacifistiska, anarkistiska, socialdemokratiska o.s.v. I realiteten är de virtuella samhällen man talar om inget annat än små skyddade öar på Internet med ett eget diskussionsforum och ett eget nyhetsbrev. Smarta marknadsförare försöker ofta skapa virtuella samhällen runt exempelvis en produkt eller en tjänst (exempelvis Postens Torget och Telias Passagen under slutet av 90-talet), men misslyckas oftast.

Vad är en Ungdom?

Svar: En ungdom är en ung människa. En ung människa har i vårt samhälle på ett underligt vis fått rollen att ifrågasätta sin omgivning och utforma nya ideal som så gott som alltid förkastas av de vuxna. Ungdomens uppgift är att komma med idéer som de vuxna måste bromsa upp för att de inte skall skena iväg innan konsekvenserna granskats. Här är en kliché: "en ungdom utformar och utvecklar tillsammans med de vuxna framtidens samhälle". För att få tänka ostört brukar ungdomar umgås i såkallade subkulturer. De vuxna brukar ofta inte tänka alls, utan tittar på TV och utför nödvändigt monotont arbete istället. I den mån de tänker alls gör de det i samband med kultur som inte har sub- framför sig.

Var börjar jag?

Svar: Här. VARNING! Detta är en bok som inte skildrar skeenden och händelser i svart och vitt. Den är inte heller objektiv. (Den som utger sig för att vara objektiv i den här världen är som bekant inte riktigt klok.) Den är inte ens hundraprocentigt konsekvent. Men jag hoppas att den är intressant för en tänkande läsare. Under det som till en början liknar en sammanfattning av udda nutidskultur finns nämligen ett uttalat politiskt budskap av en typ som jag föreställer mig att få av er som läser det här någonsin tidigare skådat.

Ett slags manifest

"Welcome to the machine"
Roger Waters / Pink Floyd

VARFÖR JAG VILL LEVA

I korridoren med sina anteckningsblock
springer faller på plats sin plats...
Försöker planera ett liv de inte själva vill ha
Försöker få allt att falla på plats
Allt ska bli så förbannat bra
Med studierna yrket och familjen
allt ska bli så förbannat bra
Med fem rutor matte och en timme för ekonomi
för analys tillväxt stagnation alienation trigonometri
En ruta sociologi och en ruta kultur
Men jag vill leva din jävel, jag vill leva!
Hur länge tror ni egentligen att det håller
Lyckan, framtiden som mamma och pappa
Stadgat socialgrupp 1 och 2
det finns ingen väg ut
tror ni verkligen att det håller?
Lycka, det gäller att charma rätt person
en som själv kan förstå er situation
Samordna kaoset inom fyra väggar i förort
-- välkommen tillbaka till maskinen!
Jag vill leva din jävel, jag vill leva!
Hur länge tror du att det håller?
En livsstil den finns på TV
sug den som den svamp du är i systemet
tror du verkligen att det håller?
Tror du att det kan fungera?
Jag vill leva din jävel, jag vill leva!
Och du som inte får något gjort för du vill leva
tror du att du kommer att få leva?
Med lögner där tryggheten skulle sitta
JAG VILL LEVA DIN JÄVEL, JAG VILL LEVA!
Din fria stil är verkligen unik
Lika unik som atomer du är unik som fan
Passiv som en barkbit i strömmen
Inget med dig är unikt du är vanlig
Vanlig mönstergill anpassad
-- välkommen in i maskinen!
till din sociala och ekonomiska roll
som teaterapa poet kulturprofet
Mycket vanligt mycket bra så fortsätt
Du är anpassad det var lätt som en plätt
JAG VILL LEVA DIN JÄVEL, JAG VILL LEVA!
FÖR GÖDEL, BURROUGHS OCH KUHN
JAG VILL LEVA!

HACKARE!

HACKER... själva ordet har en magisk laddning, och associationerna kan vara minst sagt splittrade när det nämns. På svenska heter det hackare. För en del är det förknippat med databrott, intrång och spionage. Andra föreställer sig en mager, glasögonprydd samt finnig tonåring framför en bildskärm som tillbringar det mesta av sin tid i sällskap med datorn, och någon kommer säkert att tänka på datachefen på jobbet. Under de senaste åren har en del till och med gjort gällande att hackaren är en hjälte. Jag skulle själv kalla hackaren för sändebud -- han har sänts ut av mänskligheten för att utforska informationens världar. Detta uppdrag kan verka otydligt och självpåtaget, kanske rent av befängt, men kommer att bli alltmer uppenbart ju längre du läser i den här boken.

Ordet lär från början ha tillämpats på de personer som någon gång på femtiotalet kröp under tågbanan i Tech Model Railroad Clubs (TMRC) klubbrum på Massachusetts Institute of Technology (MIT) och drog fram sladdar mellan växlar och reläer, en av de första datorliknande konstruktionerna. Ett hack var från början detsamma som ett studentskämt, den typ av små spratt som olika fakulteter hittar på för att skoja med skolan (eller andra, rivaliserande skolor), som att klä in hela skoltaket med aluminumfolie. Ett bra hack skulle vara iögonenfallande och få iakttageren att fråga sig "hur fan har dom gjort det där??". Det blev sedan synonymt med en uppseendeväckande lösning på ett tekniskt problem, ett roligt program eller ett på något annat sätt snillrikt påfund. En hackare var alltså den som konstruerade sådana manicker.

En hackare är defintionsmässigt en person som ägnar sig åt datorn för dess egen skull och dessutom tycker det är roligt. En författare som jobbar hela dagarna med en ordbehandlare är inte någon hackare. Inte en layoutspecialist, lagerinventerare, systemerare eller datalärare heller. Deras profession innebär att de hela tiden använder datorn som ett verktyg för att förenkla någon annan syssla. En programmerare som älskar sitt jobb är däremot en hackare. En begeistrad datatekniker eller mikrodatorkonstruktör är också hackare. Och så finns det hobbyhackare och det är egentligen den största och mest förbisedda gruppen, eftersom de inte arbetar yrkesmässigt med datorn. Amatörerna har inga PR-chefer som talar för dem och inga bokförlag eller egna branchtidningar som trycker deras åsikter. En del medier riktar sig till datorentusiaster, men för sällan deras talan. Datamedier i allmänhet tenderar istället att vilja uppfostra amatörerna så att de blir likadana som proffsen.

Jag tänker i den följande texten försöka sammanfatta ett antal begrepp, idéer och namn, alla med anknytning till elektronisk kultur och speciellt till hackarkultur. Jag kommer också att göra något ganska vanskligt -- jag försöker placera in händelserna och idéerna i ett historiskt perspektiv, vilket är mycket vågat, dels för att det rör sig om en relativt kort tid, dels för att det är sådant man brukar få en väldig massa skit för. Men jag gör det ändå. Anledningen till att jag anser mig värdig denna uppgift är att jag själv vuxit upp med den här kulturen, och att jag påstår mig ha ett personligt förhållande till den. Jag skulle till och med vilja påstå att jag har något av min informationsgenerations anda i blodet. Dessutom känner jag att det måste göras.

Det är en knivig historia om framför allt ungdomar, på 60--, 70--, 80-- och 90--talen. Det är en historia om hängivet arbete, dataprogram, auktoriteter och snillrika vetenskapsmän. Det handlar om hippier, yippier, nyliberaler, anarkister och klassisk socialism i en salig röra, och den ideologi som genom ett gytter av subkulturer fötts ur denna röra. Vi kommer att kastas mellan ordning och kaos, från tysta datasalar där endast det mjuka ljudet av tangenter som trycks ned kan höras, till högoktaniga decibel på ett rave i en lagerlokal i Hammarbyhamnen.

Nu skall vi till att börja med förflytta oss till MIT, någon gång på sextiotalet, för det är där historien för vår del börjar...

Hackarkulturens Vagga

Det var ingen slump att det kom att bli just på MIT som hackarkulturen föddes. Här fanns de första större datanätverken, och fakulteten upptäckte att vissa av studenterna från järnvägsklubben jobbade så engagerat med datorerna att de släppte på tyglarna och lät eleverna arbeta i princip helt på egen hand. Bland de mer namnbekanta av dessa liberala lärare fanns Marvin Minsky, numera legendarisk forskare inom artificiell intelligens. Den första hackargruppen hade på så vis uppstått ur ett järngäng av intresserade studenter. Den arbetsdisciplin som utvecklades bland dessa hackare på MIT var ett mellanting av studier och idéellt föreningsliv.

Hackargruppen i sig var inte något nytt. Hackarna var som alla andra små studentföreningar - på ont och gott. Ju längre utvecklingen pågick, desto mer sekteristiska och hängivna blev de. Stämningen i gruppen började likna den i filmen Döda Poeters Sällskap och man försummade alltmer studierna för att istället ägna sig åt datorerna. Speciellt Digital Equipments dator PDP- visade sig vara otroligt vanebildande. Datorn skilde sig från de monstruösa IBM-maskinerna som sedan 1948 sålts till universiteten genom att man arbetade direkt med den. Man kunde se sitt program utföras, och man kunde rätta till småfel medan programmet kördes. I ett nafs uppfann hackarna en mängd nya programmeringsknep och utvecklade bland annat det första dataspelet, Spacewar, och den första joysticken. Hackarnas bedrifter blev så bryktade att de hjälpte till att utforma datorn PDP-, som blev en ännu större framgång för företaget. Digital tillverkade sedan stora monster som hette VAX eller DEC (plus en eller annan versionssiffra) och har till stor del hackarna på MIT att tacka för sina framgångar.

Hade nu hackarna blivit behandlade som andra högskoleelever hade de skickats iväg från skolan när det visade sig att de bara hackade dag och natt istället för att plugga på sina tentor, och därmed hade sagan varit all. Nu var det dock så att det amerikanska försvaret i form av ARPA (Advanced Research Projects Agency, byrån för avancerade forskningsprojekt) blev intresserade av MIT:s resurser och gav dem pengar att anställa utvecklare för ett projekt som kallades MAC. Denna förkortning stod för Multiple Access Computing, Machine Aided Cognition vilket innebar att flera användare skulle kunna dela på en dator, och att det skulle vara lätt för användarna att utnyttja datorns resurser.

På MIT utvecklade hackarna sedan nätverk, meddelandesystem (ett av världens första sk time-sharing system (sv: tidsdelningssystem) som innebar att flera användare kunde dela på en dator genom att låta datorn ägna sig åt dem en i taget) och framför allt artificiell intelligens, ett forskningsområde där man än idag är världsledande. Man klurade över intelligensens väsen och förstod inte vad det var som gjorde det så svårt att fånga ens den enklaste intelligenta operation i en dators kretsar. På slutet av 1970--talet gav en dataprofessor vid namn Douglas Hofstadter ut en bok med direkt religiösa undertoner som hette Gödel Escher Bach -- ett Evigt Gyllene Band, och som har fått stå modell för hackarnas världssyn. Boken är vida spridd bland hackare, och anses även bland litteraturvetare som ett mästerverk. Dessvärre är boken svår (men inte svårläst) och placerad under hyllsignum T bland böcker om matematik, vilket avskräcker många.

Från Hofstadter hämtade hackarna en filosofisk grund till sin kultur; det var tankar om självreferens i intelligenta system (det vi brukar kalla att lära av sina misstag) med härledningar till så skilda områden som olika paradoxer bland de antika filosoferna, Bachs matematiska lek med harmonier, Eschers matematiskt inspirerade etsningar och teckningar eller Benoit Mandelbrots teorier om ordning i kaos. (Något som vi ser illustrerat i bl.a datorgenererade kaosbilder, sk fraktaler.) Resonemanget i boken leder så småningom läsaren fram till insikt i Gödels teorem som bevisar att varje fullständigt matematiskt system till sin natur är ofullständigt, dvs måste innehålla sanningar som inte kan bevisas.

Hofstadters bok mynnar ut i ett resonemang kring självreferens och artificiell intelligens (kort AI) som är tänkt att visa hur det är möjligt att beskriva mänsklig och maskinell intelligens som bunden till matematiska system. MIT var som jag sade pionjärer på forskning kring artificiell intelligens och många av hackarna var tidigt övertygade (och är det än idag) om möjligheten att bygga intelligenta maskiner.

Nåväl, vi nöjer oss med att konstatera att denna första hackargeneration var mycket upptagen av just matematik, matematisk filosofi och andra klassiska naturvetenskaper. Den filosofi kring intelligenta system som föddes på MIT blev stöttepelare i denna första hackargeneration. Det blev viktigt för hackarna att visa att de hade en egen kulturell identitet. Enligt Sherry Turkle, sociolog och författare till boken Ditt Andra Jag, föredrar därför de hackare hon intervjuat att lyssna på just Bach, och skyr romantiska kompositörer i stil med Beethoven, pga bristen på ordning i kompositionerna.

Att hackarna bildade en hård kärna med egna estetiska och filosofiska värderingar berodde också på att de höll sig mycket för sig själva. Av alla högskolestuderande är teknologerna de som håller sig mest för sig själva. En övervägande majoritet är män. Bland teknologerna är datavetarna de mest isolerade, och i ännu högre grad män.3 Är man redan från början utstött är det inte så konstigt att man omvärderar sin syn på samhället och sin omgivning i övrigt. Är man dessutom ett lumpargäng är det i det närmaste oundvikligt. Hackarna umgicks mest med varandra, eller ännu hellre: via datorn. De utgjorde rent av en statssanktionerad subkultur.

Hackarna på MIT, bland andra Alan Kotok, Stewart Nelson, Richard Greenblatt, Tom Knight och Bill Gosper gjorde sig kända för att arbeta oerhört koncentrerat i trettiotimmarspass för att sedan gå hem och kollapsa och sova i tolv timmar. De fann maskinerna så begeistrande att de glömde allt annat medan de satt och jobbade. Vid sidan av detta odlade de en ideologi om att all information borde vara fri, åt kinesisk mat och lärde sig att dyrka upp varenda lås i hela skolbyggnaden med motiveringen att de skulle kunna använda utrustningen bättre. Av många sågs detta som respektlöst, men hackarna själva menade att det var nödvändigt för arbetet.

Faktum var att hackarna utgjorde en homogen grupp som borde vara varje akademikers dröm: de var intresserade av vad de höll på med, ägnade sig åt problemen dygnet runt -- under skoltid såväl som på fritiden. Fakulteten lät dem hållas.

Sedan började nätverkens historia. Man kopplade ihop ett par datorer med en kabel. Sedan tre. Sedan ännu fler, och snart hade man ett helt nätverk. Att kommunicera via en dator tar bort en rad besvärligheter som man annars råkar ut för i det dagliga livet: Det är inte nödvändigt att vara välklädd när du knackar på ett tangentbord. Du kan vara fullkomligt anonym. Ingen ser om du rapar eller vänder gaffeln på fel håll när du äter, och ingen kan se vilken hudfärg du har. Bilden av dig skapas, med få undantag, helt och hållet genom ditt skriftspråk. Sociala tillhörighetsmarkeringar är nästan totalt utraderade, och dina åsikter är lika goda som någon annans. Ingen kan slå dig, avskeda dig eller degradera dig om du är uppkäftig och säger din ärliga mening. Människor som kommunicerar genom datorer är förvånansvärt ärliga och uppriktiga, eftersom diskussionen förs av alla, och mellan alla.

MIT, Stanford, Berkeley och de andra stora amerikanska högskolorna blev stöttepelare i försvarsprojektet ARPAnet vilket kom att bli kärnan till det som vi idag känner som Internet. Med detta nätverk kom hackarna på MIT i kontakt med hackare på andra högskolor, och de kunde därmed lägga grunden till en transnationell hackarkultur som senare kom att sprida sig till Europa och Sverige. Härifrån härrör sig t ex de ursprungliga slangord man kan finna i The Jargon File, ett fritt tillgängligt dokument med en lista över många av de slanguttryck som används av hackare världen över. Några av de äldsta uttrycken går ända tillbaka till järnvägsklubben TMRC. Förutom ordlistan innehåller denna fil även en del små anekdoter och betraktelser av hackarens natur som sammantaget utgör den ursprungliga hackarkulturens kanske viktigaste skriftliga dokument.

När hackarkulturen spred sig från MIT över ARPAnet nådde den först de andra stora amerikanska universiteten som sysslade med dataforskning -- främst som sagt Stanford och Berkeley i San Francisco på andra sidan den amerikanska kontinenten. Tack vare ARPAnet blev hackarna oberoende av geografiska avstånd och kunde samarbeta och utbyta tankar om allt möjligt över dessa vidder, en lyx som vanliga människor inte haft tillgång till förrän nu på 90--talet. I San Francisco kom hackarkulturen via ARPAnet att i slutet på 60-- och början på 70--talet blandas upp med den samtida hippiekulturen, vilket blev den första kopplingen mellan hackare och hippier.

Till Sverige kom denna kultur först 1973 när Linköpings tekniska högskola specialiserade sig på datorteknik och studenternas egen dataförening Lysator bildades. Lysator gör för övrigt anspråk på att vara Sveriges äldsta dataförening (vilket de är) och ursprunget till den sanna svenska hackartraditionen (vilket är mera tveksamt). Lysator kommer att dyka upp längre fram i den här boken.

Hackarkulturen är nu inte bara någonting som kommer från skolvärlden; dessa universitetsstuderande hackare är bara en liten del av den digitala kulturarenan. Någon gång då och då dyker det upp någon nisse som påstår att bara de här hackarna som går på högskola och häckar i datorlabben är riktiga hackare. Att påstå något sådant är både dumt och idiotiskt. Vad ett ord betyder definieras givetvis av dem som använder det. Alla som identifierar sig som hackare har rätt att göra det. Så om vi nu låter 60--talet gå över i 70--tal händer det fler saker parallellt i tiden: de högteknologiska amatörerna dyker upp -- lika mycket hackare som någonsin Bill Gosper och hans kompisar på MIT.

HACKARKULTURENS GRÄSRÖTTER

Hackarkulturens gräsrötter bestod av alla de radioamatörer och elektronikhobbyister som byggde sina egna mikrodatorer med de första hemmabyggsatserna. Radioamatörerna uppstod redan runt 1915 och florerar i olika läger, där de mest puritanska fortfarande anser att telegrafnyckeln och morsealfabetet är det yppersta verktyget för internationell kommunikation. Andra anser att radiotelefoni, dvs komradio, är att föredra. Andra åter, har slagit sig på amatör-TV och andra fuskar med datakommunikation via radio. Radioamatörer finns i varje svensk stad och by värd namnet och många av dessa har idag gått över till datakommunikation via Internet, där de utforskar ännu ett område för kommunikation. Radioamatörerna var på sätt och vis de första hackarna. Tidigare till och med, än hackarna på MIT.

Radioamatörerna har till skillnad från hackarna mycket sällan attraherat ungdomar i någon större utsträckning. Detta beror dels på att det (i Sverige) fordras att man är 16 år och har tagit ett radiocertifikat (såkallat C-certifikat) för att få syssla med radio. En normal ungdom i Sverige idag har inte råd med de kurser och prov som krävs för att få sända radio. En del gör det ändå, och kallas då radiopirater. Om man sänder amatörradio utan certifikat är det inte många som bryr sig, bara man inte ställer till problem för andra.4 Men det gäller att hålla sig till rätt frekvenser. Om man börjar sända ut radio på frekvenser som reserverats för andra ändamål, exempelvis militärer och brandkår, kan man bli spårad och dömd till böter för detta.

För att kunna hålla rätt på vilka frekvenser man skulle utnyttja för att inte ställa till problem för sig själva och för andra, fordrades tidigt ett internationellt samarbete mellan radioamatörer. Man hade också för vana att skicka varandra bekräftelser på etablerad kontakt i form av speciella kort. På så vis grundlades något som kan kallas det första virtuella samhället, en kultur oberoende av nationsgränser, men begränsat av apparaturen.

Radioamatörerna förkroppsligar mycket av den kultur som senare har överförts till hackarkulturen: en faschination för dels teknologi (maskiner) och dels för kommunikation med andra människor. Några vill alltid hitta nya, häftiga mackapärer (teknikdårar), andra vill bara kommunicera med andra människor så smidigt som möjligt och försöker ständigt förbättra dessa system (evolutionister), och en del känner att de har funnit en teknisk nisch de behärskar, och stannar där (de kallas ibland stockkonservativa). Och sedan finns det de som de andra inte vill kännas vid: de som tycker att det häftigaste i världen är att sända piratradio. De som vill använda tekniken som ett medel att utmana samhället.

De första elektronikhobbyister som slog sig på datorer samlades till en början speciellt kring den absolut första hemdatorn Altair 8800 som började säljas som byggsats i USA i början av 1975. Datorn hade fått sitt namn från en planet i ett avsnitt av TV-serien Star Trek och såldes i så stor mängd att några av entusiasterna skapade sina egna användargrupper. De var genomgående elektronikamatörer, och inte sällan ingenjörer till yrket. Få eller inga var ungdomar. Hos dessa, såväl som hos högskolefolket, uppstod samma sorts tekniska begeistring och förhäxning vid programmeringsarbetet som kunde hålla hackarna vakna hela nätter och få dem att glömma allt utom maskinen.

Användargruppen i Silicon Valley, San Francisco var den mest aktiva. Den hette Homebrew Computer Club (Klubben för hembrända datorer), och bland medlemmarna fanns bl a Steve Wozniak, en hängiven hackare som senare skulle bygga datorn Apple II som hans kamrat Steve Jobs 1977 lyckades marknadsföra som den första riktigt stora hemdatorn. Långt senare, en bit in på 80-talet, tillverkade de en professionell dator som hette MacIntosh, och som än idag är ståndaktig i den stenhårda konkurrensen.

I Sverige hette motsvarigheten till Homebrew Computer Club PD68 -- en klubb för glada ingenjörer och andra som tyckte att mikrodatorer var det roligaste som fanns. Man utgav bl a tidningen MPU-laren. Tyvärr vet jag inte så mycket mer om denna klubb.

Hemdatorer För Bred Publik

Åren 1977-78 byggde det svenska företaget Data Industrier AB (DIAB)5 på uppdrag av Luxor och Scandia Metric en dator som hette ABC80. Medan DIAB gjorde själva datorn konstruerade Luxor lådan till datorn, monitorn och tangentbordet. Förutom att den hade svartvit skärm och som sagt krävde en speciell monitor för att kunna användas, var det inget fel på denna dator. Precis som när det gällt de samtida datorerna Apple II och Tandy Radio Schack TRS-(som med tanke på namnet tydligen var en förbild) i USA trodde den etablerade databranchen att dessa datorer var i det närmaste oanvändbara. IBM var fullständigt ointresserade. Steve Wozniak erbjöd sin uppfinning Apple I-datorn till sin arbetsgivare Hewlett-Packard (HP) men de var lika ointresserade. Trenden var att utveckla minidatorer som Digital Equipments DEC-monster och liknande maskiner. Branchens giganter med IBM och Digital i spetsen förutspådde att det runt år 2000 skulle finnas c:a 50 stora datorer i hela världen som användarna anslöt sig till via nätverk.

Lars Karlsson på DIAB hade sett framgångarna PET6 och Apple II hade haft i USA, och insåg att om man inte fick ut datorn under 1978 så skulle det vara försent. Då skulle amerikanerna ta över den svenska marknaden. ABC80 tog åtta månader att utveckla. Han slöt avtal med Scandia-Metric om att leverera 2500 datorer och gick sedan till Luxor och sade att det var dags att börja tillverka datorer. Scandia-Metric hade ursprungligen tänkt sig att köpa in utländska datorer, men trodde på ABC80. Detta var hemdatorns barndom så allt var möjligt. DIAB fortsatte att sälja datorkonstruktioner på licens: ABC800, Esselte-datorn, Monroe Systems, och ett antal Unix-datorer under eget namn tills företaget köptes av Televerket.

ABC80 fann stor kärlek bland Sveriges allra första hemdatorentusiaster som länge väntat på en dator värd namnet. (Allt som ditills erbjudits hade kostat skjortan och importerats från USA.) Nu fick man en -- och till råga på allt en svensk sådan. 1981 efterföljdes den av ABC800.

1980 bildades så ABC-klubben av elektronikentusiaster, ingenjörer och annat datorintresserat folk under ledning av hemdatorlegenden Gunnar Tidner. Redan från början var ABC-klubben intresserade av datakommunikation, och mot slutet av året kunde man slå upp vad som antagligen var Sveriges första idéella BBS: Monitorn, som fungerade tack vare ett program skrivet av Gunnar Tidner själv. Under 80--talet hette sedan nästan alla svenska BBS:er X-monitorn (Örebro-monitorn, Eskilstuna-monitorn etc) som en hyllning till Tidners genombrott. Klubben har fortfarande en monitor som används som intern växelstation för allt möjligt.

ABC-klubben växte explosionsartat; hemdatorintresset i Sverige var i princip lika enormt som i USA. Klubben blev centrum för alla debatter om datateknik runt ABC-datorerna och datakommunikation i största allmänhet. I början av 1985 fick ABC-klubben genom avtal tillgång till en DEC-dator på datacentralen QZ i Stockholm. På denna startade man en central BBS, eller vad vi kan kalla en riktig konferens, med olika diskussionsgrupper. Denna BBS kördes på QZ:as KOM-system och fick namnet Q-Zentralen. Zentralen liknade datanät som fanns (och fortfarande finns) runt om i världen, t ex Compunet i England eller Usenet och Prodigy i USA.

I diskussionsgrupperna på Q-Zentralen figurerade många av de personer som senare skulle bli viktiga nyckelpersoner i det kommande elektroniska Sverige: Sven Wickberg, Anders Franzén, Henrik Schyffert och Jan-Inge Flücht.

Det var först i och med dessa hemdatorer i början på åttiotalet som någonting verkligen hände. Nu var det inte längre nödvändigt att kunna tillverka sin utrustning själv, och därmed kunde var och en som hade råd få tillgång till en egen dator, om än inte alltför avancerad. En hel uppsjö hemdatorer dök upp över en natt, i USA såväl som i Europa: Sord, Atari 800, Sol, Texas TI-, Vic- Spectravideo m fl. De flesta var dagsländor som bara fanns på marknaden några år innan tillverkningen lades ned eller företagen som stod bakom maskinerna gick i konkurs.

De hemdatorer som överlevde konkurrensen var egentligen (i Sverige) bara tre: Sinclair ZX- (tack vare sitt låga pris), ABC80 (tack vare sina industriella tillämpningar och starka support från ABC-klubben), och Commodore 64 (hädanefter kallad C64), som överlevde helt enkelt därför att den var den mest tekniskt avancerade hemdatorn vid den tiden.7 Även de första PC-maskinerna dök upp i början av 1981, men betingade sådana hutlösa priser att ingen normal människa skulle betrakta dem som hemdatorer. I Amerika var överlevde Apple II, Atari 800, Commodore PET och Commodore 64. Apple II var för Amerika vad ABC80 var för Sverige. Än idag finns det ihärdiga Apple II-fanatiker som fortfarande använder sina datorer från slutet av 70--talet, liksom vi i Sverige ännu har ihärdiga ABC80 användare, varav några ännu utgör den hårda kärnan i ABC-klubben.

Till en början var de flesta europeiska hackare av samma typ som de amerikanska; gamla radioamatörer, ingenjörer och elektronikenstusiaster som drömde om att få använda en riktig minidator som VAX eller IBM (dessa härliga, stora grå, kylskåpsliknande saker), och inte bara hålla på med hemdatorer. Hackarkulturen från 60--talets MIT och den elektroniska förlängningen av radioamatörerna sågs som ett ideal; en riktig hackare var en person som skrev program som gjorde något nyttigt (eller något som såg ut att vara nyttigt) eller en som behärskade elektronik och kunde bygga om sin egen dator och på så vis imponera på sina kompisar. De lyckligaste datorklubbarna hade kunnat köpa in (eller fått) en begagnad minidator från något företag och startat egna BBS:er kring dessa. Sådana hackare som börjat med ABC80, minidatorer och elektronik blev i regel chockade och närmast äcklade av den kultur som uppstod kring mitten på 80--talet i och med Commodore 64-invasionen (som jag behandlar i stycket Subkulturernas Subkultur lite längre fram). Många av dessa hackare har idag skaffat sig en PC och anser det vara en ädel konst att skriva sharewareprogram, delta i Open-Source projekt och liknande riktiga sk hack.

Det var också hackare av den här typen som startade det alternativa datanätverket Fidonet. Det var amatörerna Tom Jennings och John Madill i San Francisco som utarbetade ett system där olika BBS:er ringde upp varandra efter ett visst mönster och som genom skicklig samordning lyckades uppbringa lika god täckning som Internet, med den skillnaden att posten gick lite långsammare i och med att man saknade permanent uppkopplade förbindelser. Istället förmedlades posten genom olika mellanstationer som i ett gammalt hederligt postsystem. På detta vis kunde man också starta diskussionsgrupper som omfattade hela världen. I början av 1985 startades det svenska fidonätet av Conny Johnsson i Karlstad. I och med att Internet blivit billigare är det många som tycker att Fidonet spelat ut sin roll. Långt ifrån alla håller med -- Fidonet är en genuin amatörskapelse medan Internet från början till slut är skapat av akademiker. Sedan länge finns dock bryggor mellan de båda nätverken så att användarna av båda näten kan skicka post till varandra.

Hemdatorägarna blev ett begrepp, och många tonåringar fick sin första dator i mitten på åttiotalet. De flesta futuristiska föräldrar som köpte sig en hemdator hade nog inte tänkt sig att deras söner (och ibland döttrar) skulle använda datorn så mycket som de gjorde, men genom en miss i marknadsföringen av hemdatorerna kom det att bli så. Man gick nämligen ut med parollen att hemdatorerna skulle användas till ekonomi, ordbehandling och dataregister, något som de för det mesta visade sig ganska värdelösa till. Det var uppenbarligen enklare att slå upp ett recept i en kokbok än att starta hemdatorn och leta reda på det i något dataregister som tog 15 minuter att ladda in. Det enda "nyttiga" maskinerna verkligen dög till var ordbehandling eller enklare kalkyler, något som få var vana vid eller förstod att uppskatta. De "nyttiga" programmen var dessutom svindyra och hade hög inlärningströskel.

De enda vuxna som använde sina hemdatorer ordentligt var nästan samtliga tekniker eller tekniskt intresserade som kunde sitta hela nätterna igenom och bråka med sin ABC80 för att få den att göra det ena eller det andra. Många var elektronikhobbyister som använde datorn för att bygga om den för sina egna ändamål. (Jag tillhör själv den våg av ungdomar som blev helt fångade av ABC-datorerna i 13--14 års åldern: dessa var för många en entrébiljett till den elektroniska världen.)

Det skulle dröja ända in på 90--talet innan hemdatorn slog igenom på allvar som verktyg i hemmen, men då med besked. Det är först nu IBM PC har blivit allmän egendom. Hade det inte varit för Altair 8800, Apple II, Atari 800, Commodore PET och ABC80 hade IBM för övrigt aldrig kommit på tanken att tillverka PC-maskiner. Tidens melodi var att tillverka stordatorer; enorma burkar som slukade flera tiotals kilowatt ström och alstrade mer värme än en ångpanna och inte kunde fungera utan ett separat kylsystem. Idén med en egen dator för varje användare är och förblir en hackaridé som går ända tillbaks till MIT, där man jobbade ensam med sin PDP-många sena nätter.

Hade inte dessa mikrodatorer uppstått hade industrin säkerligen fortfarande arbetat på sina 50 datorer som skulle klara av att försörja hela världen med datorkraft. Utan mikrodatorerna hade moderna system för datoranvändning som den populära Client-Server modellen där stora och små datorer samsas och delar på arbetet i ett nätverk, aldrig blivit påtänkta.

UNDERJORDISKA HACKARE

Som en produkt av det hemdatorliv och den futuristiska tidsanda som följt på rymdkapplöpningen och som kulminerat med månlandningen 1969 bildades ett flertal teknologiinriktade subkulturer. Några var helt vanliga sammanslutningar som science fiction fanatiker eller radioamatörer. Andra var... speciella. Det är dessa som satt dödskallestämpeln på hackarkulturen och orsakat att hackare allt som oftast associeras med brottslig verksamhet. Hur många av er -- handen på hjärtat -- har någonsin funderat på hur det vore att ha makten över tekniken? Att kunna bestämma vilka radio och TV-program som skall sändas? Tänk om du hade dessa gigantiska elektroniksystem under din kontroll. Tänk att kunna fylla alla TV-rutor med brus när den där människan du avskyr dyker upp... Eller slå ut alla telefonapparater i landet när du vet att din hjärtevän ringer och gullar med sin före detta... Tänk att ha makten över samhällets informationsapparatur...

Phreakare

En grupp elektronikentusiaster som figurerat redan på 60-- och 70--talen, kallade Phone Phreaks var bland de första som tog till sig den nya datatekniken. Dessa "phreakare" hade specialiserat sig på att lura telefonbolagens växlar att koppla gratissamtal över hela den amerikanska kontinenten, något som också kallades blue boxing, vilket refererar till en liten blå plastlåda med elektronik som användes för att framställa de toner som lurade växlarna.

Phrekarna kom delvis från högskolan. Precis som hackarna hade tyckt att det var roligt att utforska datorer, hade andra funnit att det var våldsamt skojigt att prova olika nummerkombinationer på universitetets telefoner för att se hur långt man kunde koppla sig. En del lyckades på det viset koppla sig ut på det allmänna telenätet och ringa gratis, eftersom det var gratis för högskoleeleverna att använda interntelefonsystemet.

En ung man som hette Mark Bernay (alias The Midnight Skulker) och hade goda kunskaper om telefonsystemet, åkte runt på USA:s västkust och satte upp klisterlappar i telefonkiosker med nummer till olika konferenslinjer han etablerat, och byggde på så vis upp ett mindre kontaktnät av teknikintresserade ungdomar. Men det var inte de som gjorde phreakande till den enorma illegala verksamhet det är idag.

Istället var det en man som hette Joe Engressia som på gränsen mellan 60-- och 70--talet, utan att riktigt veta om det, skapade den underjordiska rörelsen av telefonmanipulatörer. Även om telefonbolaget som då hette Bell, redan 1961 spårat och arresterat de första phrekarna hade få av dessa tillhört någon organiserad rörelse. De flesta hade varit affärsmän, några vanliga arbetare och en och annan student. En var till och med miljonär. Anledningen till att dessa uppstått var att Bell i november 1960 publicerat information om telefonsystemet som gjorde det lätt för vem som helst med tillräckliga kunskaper att bygga en Blå Låda.

Joe var blind, men som kompensation hade naturen begåvat honom med den fascinerande egenskapen att ha absolut gehör. Han kunde komma ihåg en ton han hade hört och sedan vissla den exakt. Redan i 8--årsåldern hade han upptäckt att han genom att vissla vissa toner kunde styra telefonväxlarnas system. Dessa kallades multifrekvenssystem (eng: M--F, Multi Frequency), och det var informationen om dessa Bell gjort misstaget att publicera 1960. Han greps av polisen för att ha kopplat upp ett gratissamtal åt några kompisar enbart genom att vissla i telefonluren. Tack vare publiciteten kring denna incident kunde Joe tillsammans med andra telefonentusiaster bilda ett underjordiskt nätverk av i huvudsak blinda människor som sedan bara växte och växte. Några få kunde vissla tonerna, men de flesta använde tidiga elorglar och syntar för att producera de nödvändiga tonerna. Med Joe växte phreakandet till en hel ungdomsrörelse. Han greps 1971 och dömdes till villkorligt fängelsestraff mot att han lovade att aldrig mer mixtra med telefoner. Han anställdes senare som telefonreparatör på ett litet företag i Tennessee.

Här måste jag få påpeka en sak. Med jämna mellanrum hör jag talas om personer som säger sig ha vänner som kan "vissla" sig förbi telefonväxlar och ringa gratis. Det är aldrig de själva som kan vissla, och om man undersöker saken närmare så visar det sig att det var en vän till en vän... osv. Historier om "visslare" är alltså att betrakta som moderna vandringssägner, precis som många andra historier om phreakare och hackare. Notera att "vissling" kräver absolut gehör - något som inte många människor är utrustade med. Sedan måste man känna till, och ha hört, den ton som skall visslas. Alltså återstår ett försvinnande litet antal människor som skulle kunna utföra detta. Kanske en handfull i hela Sverige. Slutligen skall man vara medveten om att det är omöjligt att använda denna teknik på det moderna AXE-systemet.

Joe och hans kamrater använde modfierade, omstämda elorglar för att ringa. Än vanligare var dock andra tekniker att alstra de speciella signaler som krävs för att styra växlarna. En metod som användes av John T Draper, i folkmun kallad Cap'n Crunch var att ta en leksaksvisselpipa som följde med frukostflingorna med samma namn, och täppa till ett av hålen. När man så blåste i pipan alstrade den en ton på exakt 2600 Hz (motsvarar ungefär ett E i femstrukna oktaven, inte särkilt njutbart). Detta råkade vara samma ton som det amerikanska televerket AT&T m fl använde för att indikera att långdistanslinjer var lediga. Om endera samtalsparten sände ut en sådan ton trodde den uppringande telefonväxeln att samtalet avbrutits (eftersom det var så telefonväxlar talade om för varandra att linjen var öppen) varvid all debitering för samtalet upphörde. Pipan gjorde det alltså möjligt att ringa gratis.

Draper var en mycket aktiv phreakare. Han kopplade upp stora konferenser där han kom i kontakt med många av de blinda människorna och delade med sig av sina erfarenheter till andra phreakare. Han höll reda på telefonnummer och organiserade idéutbytet mellan phrekare. Likt vissa av phreakarna var han elektronikentusiast och byggde själv de tongeneratorer som var allt som behövdes för att fullständigt kontrollera hela telefonsystemet. Dessa kallades MF-lådor eller som jag nämnde tidigare Blå Lådor, och gav sina ägare fullständig tillgång till nationell och internationell teletrafik -- gratis. Eftersom all information om MF-systemet offentliggjorts var det inte särskilt svårt att konstruera dessa blå lådor. Och då det inte är så billigt att byta ut hela telefonsystem finns det än idag i vissa länder telefonväxlar som kan styras med blå lådor.

Många var liksom Draper helt förhäxade av de blå lådornas möjligheter att koppla ett samtal kors och tvärs över jorden via satelliter och kablar -- en känsla av oinskränkt makt över telefonsystemet. Ett av Drapers mer välkända trick var att koppla sig runt jorden genom 7 länder, bara för att uppleva den otroliga känslan av att höra sin egen röst med 20 sekunders fördröjning.

1971 hade massmedia fått nys på phreakarna. En journalist som hette Ron Rosenbaum skrev en artikel om fenomenet och strax därefter arresterades Draper och dömdes till fängelse. Han kontaktades av maffian som ville utnyttja hans kunskaper, och blev svårt misshandlad när han vägrade. Efter att han kommit ut ur fängelset fick han hjälp av en gammal bekant, Steve Wozniak som utveklat datorn Apple II, att sluta med phrekandet och istället ägna sig åt programmering. 8 Efter ett par missöden med modem till Apple II-datorn (som inte bara var modem utan snarare datoriserade blå lådor) tillverkade han bland annat ordbehandlingsprogrammet Easy Writer som såldes av IBM tillsammans med IBM PC, vilket han tjänade en dryg miljon dollar på.

Samma år (1971) upptäckte hippierna möjligheterna att ringa gratis. Det blev den militanta gren av hippierörelsen som kallades yippier som startade en tidning som hette Youth International Party Line, ett oöversättligt namn som betyder dels Internationella Ungdomspartiets Program, dels Ungdomens Internationella Partajtelekonferens, ungefär. Tidningen hade som syfte att lära ut olika tekniker för telefonbedrägeri.

Det är kanske svårt för en svensk läsare att förstå yippie-fenomenet. Yippier var en sorts härdade hippier som inte tvekade att använda massor av våld och terrorism för att i möjligaste mån slå sönder (det amerikanska) samhället. Man förespråkade dessutom användningen av hallucinogen narkotika. Yippier var människor som blivit så trötta på det amerikanska samhället och hela samhällssystemet att de bara såg en enda utväg -- att slå sönder alltihop. Till skillnad från klassiska vänstergrupper var man inte teknikfientliga, utan tog vara på alla kunskaper och hjälpmedel som fanns till hands. Dessutom visade sig många yippier vara ganska intelligenta och det var kanske det mest skrämmande av allt. Yippierna stod för helt nya värderingar som skakade det amerikanska folkhemmet i grundvalen. Denna politiska riktning kom senare att bli ett frö till den ideologi som idag eventuellt kan kallas cyberpunk, och som jag skall återkomma till i ett särskilt kapitel. Yippierna leddes av framför allt Abbie Hoffman och Jerry Rubin.

1973 bröt sig den teknikfanatiska fraktionen ur yippierörelsen och bildade en rent samhällsfientlig och svindleriinriktad organisation kring tidningen som nu hette TAP (Technical Assistance Program). I den nya varianten av tidningen kunde man lära sig andra saker än bara telefonsvindlerier; det rörde sig om recept på sprängämnen, kopplingsscheman för elektroniskt sabotage, information om hur man förfalskar kreditkort mm mm. Mycket av detta var givetvis "spännande" för tonåringar och lätt barnsliga unga män, så tidskriften kopierades och spreds över hela jorden. Snart fanns det ett världsomspännande nät av phreakare. Den grundläggande filosofin (om man kan kalla det så) bakom tidningen är dock genomgående densamma som i yippiepartiet Youth International Party.

I TAP uppstod det egensinniga skriftspråk som innebar att man bytte ut alla "s" mot "z" och alla "o" mot "0" (noll), samt att ordet "freak" genomgående stavades "phreak". Detta har sedan hängt kvar. Under det tidiga 90-talet dök det upp en figur vid namn B1FF på datanätverket Usenet som förvärrade denna språkmisshandel till det absurdas gräns genom att skriva ord som de uttalades istället för som de stavades, kombinerat med en simulerad tangentbordsovana som innebar att han bytte I mot 1, A mot 4, T mot +, E mot 3 (ett bakåframvänt E) osv. En del blev vansinniga på B1FF, men hackarna tyckte det var skitkul och började skriva som B1FF för att reta var vän av ordning och understryka den anarkistiska prägeln på det annars så disciplinerade Usenet. Man har till och med gått så långt att man helt slumpmässigt blandar stora och små bokstäver. Resultatet blir text som det nästan gör ont att läsa.

I Sverige uppstod senare en systertidning till TAP som hette Rolig Teknik, och som mest är känd för att ha orsakat en del skriverier i kvällspressen. Rolig Teknik skapades av Nils Johan Alsätra, en legend i svensk underjordisk kultur. Han var inspirerad av TAP, och publicerade under perioden 1984--1993 ett flertal artiklar med samma samhällsfilosofiska botten som den amerikanska motsvarigheten. I tidningen kunde man bl a läsa om hur man tillverkade falska hundralappar för bensinautomater (vilket många gjorde), hur man lurar elmätare, och (förstås) olika tekniker för att ringa gratis. Nils hade startat tidningen efter att ha blivit dömd till dagsböter för att ha tillverkat och sålt Svarta Lådor (eller som han själv kallade dem: markeringsätare) som gjorde det möjligt att ringa gratis till den som anslutit apparaten till sin telefon. Innan han startade försäljningen erbjöd han Televerket att köpa uppfinningen för 3 miljoner kronor. Televerket svarade inte ens på brevet.

Rolig Teknik dog efter en razzia i Göteborg 1993. Denna var föranledd av att Alsätra börjat publicera anonyma annonser där annonsörerna kunde erbjuda varor med tidningen som mellanhand utan att behöva skylta med namn och adress. För varje produkt där betalningen distribuerades via tidningen tjänade Rolig Teknik 10 kr. Eftersom annonsernas innehåll var minst sagt suspekt ansågs detta vara detsamma som häleri och vapenhandel. Efter att polisen för första gången i svensk historia inhämtat tillstånd från regeringen slog man till mot tidningsredaktionen.9 Sedan dess har det varit fullständigt tyst kring såväl Rolig Teknik som Alsätra personligen. Möjligheten att använda de "markeringsätare" som tidningen publicerat ritningar till försvann fullständigt i och med AXE-systemet, men många av de andra tipsen fungerar än idag.

För moderna hackare är det mest elektroniska tidningar som Phrack eller Phun som gäller. I Sverige fanns en period under tidigt 90--tal en nystöpt papperstidning i samma anda som Rolig Teknik: Alias.10 Phrack är antagligen populärast eftersom den fått mycket publicitet. Phrack är gratis för privatpersoner, medan företag och myndigheter måste betala 100 dollar om året för att få den. På det viset finansierar myndigheterna utgivandet av tidningen, eftersom de måste hålla sig ajour med utvecklingen i den undre världen.11

Efter hand som televerken börjat täppa till luckorna i sina växelsystem har phreakare lärt sig använda förbluffande utstuderade metoder för att kunna ringa gratis. En metod är att verkligen programmera om telefonbolagens växlar. En annan är att använda stulna eller konstruerade kreditkortskoder för att debitera samtalet på någon annan (ibland icke-existerande) person. Allrahelst skall räkningen skickas till ett multinationellt företag som Coca-Cola, McDonalds, eller telebolagen själva.

Poängen med att kunna ringa på kreditkort är man genom att ringa över ett visst 020--nummer skall kunna få samtalet debiterat på sin egen räkning, oavsett vilken telefon eller myntautomat man ringer från. Eftersom man inte kan visa sitt kort för en teleoperatör får man uppge kortnummret och den hemliga tilläggskod (kallas vanligen PIN-kod = Personal Identifier Number) som behövs för att få handla på kredit över telefon.

En annan metod för att ringa gratis är att utnyttja en PBX (Private Branch Xchange), vilket är den amerikanska beteckningen på en privat företagsväxel. När man använder en PBX innebär detta oftast att man ringer ett 020--nummer, slår en kod och sedan kan ringa vilket samtal som helst. Samtalet debiteras sedan på företagets räkning. Förfarandet är en förenklad och automatiserad variant av betalkortssystemet som innebär att ingen människa behöver sitta och kontrollera och anteckna nummer. Från början behövde man inte ens slå in någon kod, det var bara att slå rätt 020--nummer och sedan slå det nummer man ville nå. Man trodde att det skulle räcka med att hålla numret hemligt. Eftersom phreakare är kända för att systematiskt ringa långa serier med 020--nummer upptäckte de snart att vissa nummer gick att koppla vidare, varefter telebolagen införde kodsystemet. Av anledningar som jag strax skall illustrera är PBX-koder ständigt på drift från sina rättmätiga ägare.

Phrekarna ringer som sagt mer eller mindre slumpmässigt 020--nummer i jakt på PBX:er, datorer, växlar eller andra skojiga teleinstallationer, något som brukar kallas war-dialling efter filmen War Games, där tekniken användes, eller kort och gott scanning. (Detta är inte på något sätt olagligt -- det är liksom lite av poängen med att ha en telefon att man skall få ringa till vilka nummer man vill, och hur många man vill.) Under dessa strövtåg på telenätet stöter de ofta på lite allt möjligt roligt. Bland annat televerkens egna servicelinjer och sk röstbrevlådor (oftare bara kallade VMB = Voice MailBox, röstbrevlåda). Via sådana röstbrevlådor kan man skicka meddelanden till varandra om inget annat fungerar. (Läs: om televerken har blockerat alla andra möjligheter att ringa gratis.) Röstbrevlådor används annars mest av storföretag med många tjänsteresande, exempelvis konsult- eller försäljningsföretag, som ett snabbare alternativ till skriven post. Röstbrevlådor kräver en passerkod på samma vis som en minutenautomat, och är ungefär lika lätt att knäcka. (Enkla koder som 1234, 0001 eller samma nummer som röstbrevlådan är allmänt förekommande.) En del röstbrevlådor har dessutom möjligheter till vidarekoppling, vilket innebär att man kan ringa långdistanssamtal via en lokal röstbrevlåda.

De flesta phreakare får kunskap om tekniska metoder eller stulna/konstruerade koder från någon annan phreakare. Sådan information sprids genom speciella BBS:er och genom förtroendekontakter. De flesta som sysslar med phreakande vet ingenting om hur man skaffar fram dessa koder eller hur de tekniska råd de får egentligen fungerar. De flesta följer bara anvisningar från andra, slår in några siffror och voilá! du har kopplat dig till andra sidan jorden!

Men det finns också de som John Draper, som verkligen vet vad de håller på med. De mest nitiska av dessa är ungdomar som ännu inte fyllt 20 men ändå besitter kunskaper i telekommunikation motsvarande 120 poäng ingenjörsutbildning, eller mer. Självklart ses detta som livsfarligt i ett samhälle där kunskap är makt.

Televerkens växelsystem är givetvis idiotsäkra. Ingen idiot i hela världen skulle kunna programmera om en telefonväxel att ge honom gratis telefonsamtal. Det är värre med de smarta brottslingarna.

Smarta, kunskapshungriga ungdomar som vill skaffa sig kunskaper i hur telenätet fungerar börjar ofta med att läsa vanlig högskolelitteratur om telekommunikation. Flera av dessa skulle säkert klara en 20--poängstenta med glans. De talar teleteknikernas eget slangspråk för olika tekniska mackapärer flytande. Förkortningar som DCE, OSI, V.24, MUX, NCC eller PAD är självklarheter de kan rabbla utantill i sömnen. De tycks hysa en närmast fetischistisk kärlek till telefonnätet.

Inte alla (men nästan alla) tekniska detaljer om telefonsystemen är offentliga uppgifter. De som fattas brukar phreakarna ibland luska fram med en metod som kallas "trashing" och som på svenka närmast betyder "skräprotning". Det går till så att man uppsöker containern utanför ett stort telefonbolag och letar igenom soporna efter användbar dokumentation som borde körts genom en dokumentförstörare, och som inte alls är avsedd för tonåriga tekniska virtuoser. På det här viset kan phreakare få reda på funktioner, systemkommandon och hemliga telefonnummer som telebolagen använder för internt bruk. Ibland är det etter värre - hackarna har en kontakt på insidan av telebolaget som med berått mod smugglar ut företagshemligheter till dem. Dessa säkerhetsrisker är numera i stort sett tilltäppta, även om det är svårt när så många människor trots allt måste ha del av informationen. Trashing används också för att få tag i bortkastad eller skrotad teknisk utrustning, och ingetdera är väl särskilt fruktansvärt kriminellt. Thrashing är inte heller särskilt vanligt, i synnerhet inte i Sverige.

Vanligare (och enklare) är då sk "social ingenjörskonst" (eng: social engineering) vilket innebär att man angriper den svagaste länken i hela telefon- och kreditväsendet: människan. Uttrycket är hämtat från telefonförsäljningsbranchen där det ingår i försäljarens jobb att förställa sig och angripa svaga punkter hos kunden, bygga på förtroende och samtidigt vara snabb och effektiv.

Exempel på social ingenjörskonst bland phrekare, fritt efter exempel i en ytterst olämplig hackartidskrift (OBS! Använd denna kunskap för att skydda dig själv och andra från att utsättas för brott av denna typ, inte för att begå brott. Missbruk av denna information skulle göra mig mycket besviken!):

P = Phreakare
O = Oskyldigt Offer
T = Offrets telefon

T: Ring!

O: Hej det är O?

P: Hej, mitt namn är Tobias Wallenberg och jag jobbar på Sparbankens säkerhetsavdelning. Nu är det så att vi har haft ett datafel här och ditt Visakort kan för tillfället inte användas längre då ditt kort tyvärr gått förlorat i datan. Du skulle inte kunna tänka dig att ge mig ditt kortnummer och din accesskod så kan vi återupprätta kontot omedelbart?

O: Vänta lite, vem sade du att du var?

P: Mitt namn är Tobias Wallenberg och jag jobbar på Sparbankens säkerhetsavdelning. Nu är det så... (upprepar det nyss sagda)

O: Det här känner jag inte till. Kan jag ringa dig på något nummer? (misstänksam)

P: Visst, inga problem. Jag förstår er skepsis. Ring mig på 0712-170920. (fingerat nummer som går till en telefonautomat eller som programmerats in i televerkets växel av P själv, och som han sedan kan ta bort utan att lämna några spår efter sig. Givetvis är detta inte P:s riktiga hemtelefonnummer.)

O: Tack. Adjö!

T: Klick. Tyst. Ring!

P: Sparbankens säkerhetsavdelning, Tobias Wallenberg. Vad kan jag stå till tjänst med?

O: Åh vilken tur! Jag var rädd för att du var en bedragare. Ok, mitt visakortsnummer är XXXX...

P: Tack. Vi skall försöka återupprätta ert konto så fort som möjligt. Var vänlig och undvik att använda ert kreditkort de närmaste dagarna. Adjö, och tack för ert samarbete.

O: Adjö.

T: Klick.

Går man på en sådan här blåsning kan följderna bli fruktansvärda. Kreditkortsföretagen står i allmänhet för förlusten om det kan bevisas att det inte är du själv som utnyttjat kortet, men annars... Aj, aj, aj. Det är inte bara vanliga kreditkort som drabbas; även telebolagens och andra företags egna betalkort utnyttjas hejdlöst. Andra sätt att komma åt kontokortsnummer är genom "trashing" som jag nämnde innan, eller genom att helt enkelt rota i folks brevlådor efter brev från banker som kan tänkas innehålla både kontokort och personliga koder. Samma teknik kan givetvis lätt användas för att ringa rätt nummer till Telias dokumentationsavdelning och begära en kopia av teknisk dokumentation för telefonväxel si-och-så.

Kontokortsnummer används av phreakare även för att handla varor med, företrädelsevis datorer, kringutrustning till datorer, syntar, stereoanläggningar och andra kapitalvaror. Varorna beställs då till poste restante eller t ex ett ödehus, varefter bedragaren omöjligen kan spåras. Metoden är bland phrekare och hackare känd som "carding". Ett antal svenskar har gripits och dömts för sådana brott. Ett betydligt större antal har (som vanligt) sluppit undan.

Phreakare är sociala personer som gärna använder sina kunskaper för att prata i timmatal om i princip allt och inget. Speciellt om olika tekniker, koder och annat som är nödvändigt för "phreakande" naturligtvis. Ibland kopplar man upp stora internationella konferenser som kan pågå i uppemot åtta timmar. Vissa snackar, andra bara lyssnar, någon lägger på och någon ny rings upp. Konferensen fortsätter så länge organisatören orkar, eller tills televerket anar oråd och upplöser den. En mycket berömd konferens var den sk 2111--konferensen som ägde rum på på nummer 2111 i Vancouver, vilket var avsett som ett testnummer för telextrafik. Såväl phreakare som de telefonister som sympatiserade med dem (!) brukade ringa detta nummer för att prata bort några timmar.

Även om detta såklart är olagligt, fruktansvärt omoraliskt osv, håller läsaren säkert med mig om att det är ganska roande att några ljushuvuden till tonåringar använder dessa konferenssystem, avsedda för multinationella företag, för att koppla upp globala konferenser och i princip bara snacka skit!

Phreakarna själva ser detta grova utnyttjande som oskyldigt, åtminstone i de fall där man lurar till sig teletrafiken genom att använda tekniska trick. De menar att eftersom kablarna ändå bara ligger där, varför inte utnyttja dem? Vilken skada gör det egentligen? Skadar det telenätet? Knappast. Inte om man vet vad man gör. Skadar det någon människa? Knappast. Inte om man håller fingrarna borta från sjukhusens och militärens linjer. Förlorar televerket pengar? Knappast. Inga phreakare hade ringt samtalen om de varit tvungna att betala för dem. Överbelastar man telenätet, så att televerken måste betala för att bygga ut dem? Inte direkt. Internationella linjer har ganska högt i tak.

Phreakarnas egentliga brott är således att man stör samhällsordningen. Tänk om alla började göra så här! Hur skulle det gå då? Käpprätt åt helvete. De internationella telefonlinjerna skulle bryta ihop under bördan. Ingenting skulle fungera. Kaos och anarki. Detta är alltså ingen fråga om direkt stöld, snarare en ordningsfråga. Och att stjäla koder till kontokort är bedrägeri.

För en sann yippie är detta ointressant, eftersom hon/han endast är ute efter att förstöra samhället. Många phreakare tillhör dock den vanliga medel- eller rent av arbetarklassen, som egentligen accepterar samhället och dess lagar. Dessa phreakare har dock medvetet eller omedvetet annammat Nietzsche och betraktar sig en elit, kanske rent av övermänniskor, med självklar rätt att utnyttja systemet. De har aldrig menat att alla skall utnyttja systemen på samma sätt som de själva. Man säger sig vilja hjälpa telefonbolagen att hitta nya rutiner att skydda sig från angrepp genom att visa på brister i de befintliga systemen. På detta vis menar man att handlingar inte ensidigt kan bedömas som onda eller goda utifrån lagtexter, på samma sätt som Zarathustra hos Nietzsche får demontera begreppen rätt och fel. Detta är således en teori om att system kan förbättras genom att man sätter sig över dem. Man skall dock ha klart för sig att de flesta phreakare inte tänker i termer av rätt och fel över huvd taget, det normala är att phreakaren är mitt inne i det hon/han håller på med, omgiven av liktänkande som aldrig ifrågasätter det som sker. Man undviker att inför en tänkt utfrågare eller "samvete" berättiga det man gör. Normalt har man snarast inställningen att det som sker är ett pågående "bus".

Phrekartidningen TAP har fått flera efterföljare i 2600: The Hacker Quarterly (namnet kommer från den ton på 2600 Hz som nämndes tidigare), Iron Feather Journal och en hel uppsjö elektroniska tidningar som inte går att räkna. (Än mindre kontrollera.) Vårt svenska Telia vill inte gärna kännas vid att phreakare existerar, och det är rimligt att anta att en hel del fall mörkläggs. Detta säkerligen för att få slippa höra kommentarer som: "varför får dom ringa gratis när inte jag får det?", "Varför gör ingen något åt detta elände?", "Jag är minsann en hederlig skattebetalare, och jag kräver..." osv osv, men också för att man annars riskerar att alla skyller på phreakare när en fet teleräkning landar i brevlådan, trots att problemet i de allra flesta fall är av en helt annan art. Detta är ändå inte helt ovanligt, och Telia brukar då inspektera kopplingsplintar och dylikt för att se om någon manipulerat kontakterna elektriskt.

I Sverige har phrekarna rent konkret lyckats med att tillverka falska telefonkort, programmera om biltelefoner så att samtalen debiteras på andras abonnemang, utnyttja Telia Access-koder, använda blå lådor för att lura Telias egna växlar, och (mest av allt) utnyttja utländska kreditkort för att ringa gratis utlandssamtal. Det mest populära förfaringssättet just nu är att tillverka egna kreditkort: hemmagjorda magnetkort som de nyare telefonautomaterna uppfattar som riktiga kreditkort. Falska Visa- och Master Card-kort har på detta vis producerats.

Ovanpå detta finns den äldsta formen av phreakande, sk grey-boxing alltid med i bilden. Grå lådor (som var föregångare till de blå) är sådana som hänger på telefonstolpar eller står bredvid elverkens proppskåp på gatorna. Genom att koppla in sig där kan man rent fysiskt ansluta sig till någon annans telefon och ringa samtal på andras bekostnad.

Det finns ingen offentlig utredning om dessa brotts omfattning, och inte lär Telia vilja göra någon heller. Att blottlägga säkerhetsluckor vore fatalt på en marknad där Telia måste konkurrera med privata telefonbolag och det är viktigt att framställa sig själv i så god dager som möjligt. Alltså fortsätter man, tillsammans med alla andra telefonbolag, att tiga om bedrägerierna eller åtminstone få dem ur fokus.

I USA är det värre ändå. En del phreakare har läst in sig ordentligt på företags-PR för att kunna utnyttja social ingenjörskonst när de etablerar falska kontokort eller abonnemang. Där utnyttjar man företagens kundvänliga attityd för att pressa telefonbolagen mot varandra. Om en phreakare t ex misslyckas med att upprätta ett falskt 800--nummer (Amerikansk motsvarighet till 020--numret) kan han avsluta ett samtal där telebolaget börjar ställa för många detaljerade frågor med att säga att "om det skall vara på det viset kan jag gå till konkurrenterna istället". Den privata sektorns service-mentalitet gör givetvis att säljare på företagen drar sig för att ställa för många frågor.

Problemen pekar på brister i ett samhälle där det sociala umgänget mellan företagare blivit försummat i och med att företagen helt enkelt blivit för stora -- den sociala dimensionen av företagandet har skilts från den produktiva i jakten på allt högre effektivitet, och skapat ett anonymt samhälle. Enligt phreakare jag talat med är också de största telebolagen de som är lättast att lura: man vet inte vem som är bedragare och vem som är äkta, eftersom man aldrig tidigare träffat vare sig den ene eller den andre. Den enda metod man har kvar för att skilja agnarna från vetet är genom att höra hur den andra personen låter och vilken vokabulär han/hon använder. Telebolagen har blivit anonyma logotyper gentemot sina kunder. Så länge samhället ser ut på det viset kommer phreakare att kunna fortsätta ringa gratis på ett eller annat sätt.

En annan form av phreaking förekom på det tidiga 80--talet när de sk "heta linjen"-numren var populära. Som en del kanske kommer ihåg började det med att någon upptäckte att om flera personer ringde ett nummer som inte fanns kunde man prata samtidigt tack vare överhörning, alltså genom att alla samtal till det numret oavsiktligt kopplades samman av televerkets utrustning. Detta var ett gratis och roligt sätt för gemene man att slå ihjäl tid på, och kommersialiserades därför i god ordning. Senare stängdes "heta linjen" över hela landet eftersom det användes alldeles för osedligt av snuskhumrar. Idag har vi dyra dating-linjer istället, men den öppna, slumpmässiga och lotteribetonade konversationen med vem som helst som ledde till de mest fantastiska möten (och tragedier) finns inte längre.

Senaste gången en phreakare var på tapeten i Sverige var Demon Phreaker i Göteborg som härjade i amerikanska telesystem under 1996. Demon Phreaker var en asocial varelse som tillbringade sina nätter med att ringa gratis, käka amfetamin och sabotera 911--nummer (motsvarigheten till svenska 112) i USA. Han var medlem i den löst sammanhållna gruppen Organized Confusion. Denna 19-årige man lyckades på några månader ringa 60.000 samtal till olika företag och larmcentraler i USA, till ett värde av c:a två miljoner kronor, men det var attackerna mot 911--numren som var det allvarliga. Phreakaren spårades av FBI , telefonbolaget AT&T och svensk polis, dömdes till villkorligt fängelse och 60 dagsböter för ofredande, samt placerades i ungdomshem. (Han hade redan tidigare haft ett antal psykiska sammanbrott.) Eftersom de allvarligare bedrägeribrotten inte begåtts i Sverige, kunde han inte dömas för dessa.

Nätverkshackare

Nu: från telefonnäten till datanäten. Phrekarna fick, som de teknikfanatiker de var, snart ögonen på datatekniken. Det fanns gott om phrekare som Captain Crunch som från början gett sig på telefonnätet i brist på datorer, och som egentligen helst ville leka med datorer. Tillsammans med avfällingar från högskolan och mindre exemplariska ungdomar bildade de små hackargrupper som sysslade med regelrätt dataintrång. Många av dessa uppnådde stor skicklighet på att manipulera inte bara telefonstationerna utan också de stora datorer (VAX, IBM osv), normalt ett slags UNIX-system (andra namn är machine, site, host, mainframe etc), som satt i noderna på det mot slutet av 80--talet nästan världsomfattande Internet. Andra specialiserade sig på VAX-system där motsvarigheten till UNIX hette VMS. VMS var något populärare eftersom det var enklare att penetrera än UNIX.

De allra första hackare som blev allmänt kända var Ronald Mark Austin och framför allt gruppen 414-gang från Milwaukee i USA. 414-gruppen hade börjat "hacka" främmande datorer redan runt 1980, och det var avslöjandet om dessa hackare strax efter premiären för filmen War Games (1983) som drog igång hela diskussionen kring hackande och datasäkerhet. 414-gruppen hade tagit sig in i ett Cancersjukhus i New York, och när man efter att ha intervjuats i New York Times (en intervju som även innebar en demonstration av möjligheterna) skulle rensa bort spåren efter sig råkade man radera uppgifterna i en fil på ett felaktigt sätt, så att den förstördes. Bara tanken att detta kunde ha varit viktiga forskningsresultat, eller en behandlingsjournal för någon patient, var hårresande. Före 1983 visste i princip ingen vad hackare var för någonting. Nu pratade alla om det. Antagligen var det i och med denna debatt som begreppet fick sin negativa klang.

Själv använder jag begreppet nätverkshackare för att karakterisera en hackare av denna typ. På engelska kallar man dem ibland crackers eller netrunners. Allt för många kallar dem bara hackers och bidrar därmed till den rådande begreppsförvirringen. De flesta av de som blev nätverkshackare i första ledet använde Apple II-datorer, på vilka det under en tid fanns en del elektroniska phreakartidningar som exempelvis Bootlegger som var föregångare för alla de hackar- och phreakartidningar som sedan florerade i massor. När nätverkshackarna dök upp i Europa använde de främst Commodore 64-datorer, och hade inga egna tidningar eftersom någon sådan tradition inte hade uppstått bland europeiska hackare. Detta begränsade till stor del de europeiska hackarnas aktiviteter. Eftersom de inte hade några amerikanska Apple II-datorer kunde de heller inte läsa dessa tidningar, och därigenom inte lära sig att hacka bättre. Nätverkshackandet har aldrig varit lika omfattande på denna sida Atlanten.

En lustig detalj är att sedan 414-gang blev kända har alla hackargrupper haft nippran på att sätta olika obegripliga siffror före eller efter sina gruppnamn. 414-gang fick sitt nummer från att de kom från det riktnummerområdet i USA.

Det kan vara svårt att förstå vad som menas med att "ta sig in" i ett datasystem. Att "knäcka" eller "göra intrång" i ett system innebär helt enkelt att man övertalar en främmande dator att göra saker som den inte får göra. Man skulle kunna kalla det för uppvigling eller bedrägeri med lite vanligare ord. Jag kan illustrera det med följande dialog:

"Hej", säger datorn.

"Hej, säger hackaren, "jag skulle vilja ha lite uppgifter."

"Stopp och belägg", säger datorn, "vem är du egentligen?"

"Jag är datachefen", säger hackaren. (Ungefär.)

"Aha då är allt OK", säger datorn och ger hackaren vad han vill ha.

Precis så här ser det givetvis inte ut, men principen är densamma. Att hacka sig in i ett system innebär i princip att tillämpa en form av social ingenjörskonst på elektroniska individer. Eftersom datorer inte är så smarta kan man inte beskylla dem för att vara dumma när de inte kan skilja på datachefen och en hackare. Därför tycker man att hackaren är ojuste när han lurar datorn på det här viset. (Ungefär som att slå på ett barn.) För att göra det möjligt för datorn att skilja en hackare från datachefen har man gett datorn vissa väldigt speciella igenkänningstecken som användaren måste uppge tillsammans med sitt namn. Dessa kallas lösenord (eng: password) och det är meningen att hackarna inte skall känna till dem. Ibland lyckas hackarna ändå ta reda på lösenordet eller på något annat sätt få datorn att tro att de är datachefen eller någon annan som får använda datorn. Ett existerande namn tillsammans med lösenordet brukar man kalla en användaridentitet. (Eller på engelska: NUI = Network User Identification, identitet för nätverksanvändare.) En hackare kallar ibland säkerhetssystemen för IS. (Av eng: ICE = Intrusion Countermeasure Electronics, elektroniska anordningar mot intrång.) Dialogen mellan hackare och dator kan på skärmen se ut något åt det här hållet:

*** WELCOME TO LEKSAND KOMMUNDATA ICE ***

UserID: QSECOFR (hackaren skriver in ett namn)
Password: ******* (hackaren skriver in ett lösenord, detta brukar inte synas på skärmen)
SECURITY OFFICER LOGGED IN AT 19.07. (namn och lösenord utgör tillsammans en giltig användaridentitet som heter "Security Officer")
ENTER COMMAND>GO MAIN (hackaren har "kommit in" i datasystemet)12

De vanligaste sätten att komma åt lösenord är inte särskilt underliga. Enklast är att titta över axeln på någon som skriver in lösenordet, kanske rent av videofilma när någon slår in koden på tangentbordet eftersom den sällan syns på skärmen. Andra "trick" är att leta efter papperslappar under exempelvis skrivbordsunderlägg eller att gissa på olika kombinationer av initialer, födelsedatum eller andra ord med anknytning till den person vars användaridentitet man försöker utnyttja. Väldigt vanligt är t ex (för manliga användare) hustruns efternamn som ogift. Om det konto man försöker använda tillhör en dataansvarig provar man givetvis olika datatermer. Allt detta går in under begreppet social ingenjörskonst som jag nämnde i samband med phrekarna. En förbluffande effektiv metod är att ringa upp den systemansvarige och säga att man är en person som är anställd på företaget och har glömt bort sitt lösenord. Skräpletning i containrar och att samla lösa papper på datamässor är andra vanliga tekniker.

Givetvis kan man också använda sk brute-force (brutalt våld) och testa alla möjliga kombinationer av siffror och bokstäver. Att knäcka ett lösenord på detta vis med brutalt våld tar massor med tid och är ohållbart om lösenorden är längre än ett visst antal tecken. Ett alternativ är att testa varje uppslagsord i lexikon och ordlistor osv, detta är ofta förbluffande effektivt.

Om lösenorden är konstruerade efter någon idiotisk algoritm kan man oftast lista ut hur denna är upplagd och använda den bakvägen. Det mest kända exemplet på detta är det lösenordssystem som tidigare användes för Telias 020-abonnemang. Lösenorden använde bara 37 olika tecken, och var symmetriskt arrangerade så att endast 4736 olika lösenord existerade. Detta ledde till att en glad 16-årig hackare i början av 1998 programmerade ett program vid namn Telia Nemesis (Nemesis är hämndens gudinna) och som automatiskt knäckte Telias konton genom att med brutalt testa alla 4736 kombinationerna mot olika kända eller gissade konton.

De allra mest sofistikerade metoderna går runt hela säkerhetssystemet genom att använda luckor i de sk systemprogram (operativsystem, drivrutiner eller kommunikationsprotokoll) som dessa datorer använder. Systemprogrammen måste nämligen vara aktiva för att datorn skall gå att använda över huvud taget. Eftersom VAX/VMS-system numera är tämligen sällsynta är det främst UNIX och Windows-system som utsätts för denna form av hackande. Trots den rådande Windows-dominansen är det fortfarande vanligast med attacker mot UNIX-system, men Windows-attackerna tenderar att vara allvarligare eftersom systemet är ungt och ännu innehåller flera fundamentala programfel som kan utnyttjas. Speciellt vanligt är i båda fallen att använda luckor i kommandon och protokoll som går under kufiska namn som FTP, finger, NIS, sendmail, TFTP eller UUCP.

Dessa metoder blir allt ovanligare och mindre allvarliga allteftersom luckorna fylls igen så fort de upptäcks. "Igenfyllningen" av luckorna går till så att den systemansvarige får (eller i värsta fall borde ha fått) ett antal disketter med programvara som skall laddas in i datorn. (Dessa kallas fix, patch, service pack eller uppdatering.) En hel del systemansvariga slarvar dock lite med att uppdatera programmen i datorn, och luckorna kan därför finnas kvar väldigt länge. Andra struntar i delar av säkerhetssystemet för att det ställer till en massa trassel för de auktoriserade användarna. Till exempel stänger många av funktionen att lösenorden måste ändras med jämna mellanrum, eller att datorn inte godkänner alltför vanliga lösenord. Vissa datorer har fortfarande (1999) säkerhetsluckor som man varnade för redan 1987. Svenska datorer är inget undantag.

När en hackare väl kommit in i ett system kan han/hon ofta lätt komma över fler lösenord genom manipulation av systemprogrammen. Ibland läser man också igenom elektronisk post som lagrats i datorn, och där lösenord kan förekomma. Tänk er själva: "Olle, jag kan inte komma till jobbet på fredag, men om du behöver tillgång till mina siffror så är lösenordet 'e487fg87453gf'." En skicklig hackare som väl tagit sig in i ett system lämnar givetvis också lönndörrar, så att nya intrång enkelt kan genomföras vid senare tillfällen. En del av dessa lönndörrar kan dessutom lätt hittas och användas av andra hackare.

De flesta av dessa hackare gjorde (och gör) faktiskt inga större skador på systemen, utan är mera ute för att prova "om det går". Det är ungefär samma nöje som att ge sig in i stockholms tunnelbana till fots eller krypa ned i en kloaktunnel, dvs ett spännande och lite förbjudet utforskande. Faktum är att majoriteten av hackarna håller på en oskriven regel som innebär att man aldrig stjäl pengar och aldrig förstör något avsiktligt. De som bryter dessa oskrivna etiska regler kallas "den mörka sidans hackare" (eng: dark side hackers) ett uttryck som man hämtat från science fiction-filmen Stjärnornas Krig. I Clifford Stolls bok En hacker i systemet kan man följa jakten på en sådan hackare.

Hackaren som Stoll hade problem med tillhörde definitivt den mörka sidan; denne försökte nämligen systematiskt tillskansa sig militära hemligheter och visade sig ha kontakt med KGB. (Detta var mitt under det kalla kriget.) Han hade hjälp av en av de mest fruktade hackargrupperna: Chaos Computer Club, en organisation med politiska undertoner som bildats 1984 av Hewart Holland-Moritz och som säger sig vilja värna om människans rätt i informationssamhället. Chaos hade gjort sig kända för att ha gett dödsstöten till ett informationssystem som kallats Bildschirmtext (svensk motsvarighet: Teletext) genom att vid en presskonferens bevisa att systemet var osäkert och opålitligt.

1989 blev fallet med hackaren från KGB världskänt och därefter skrev Stoll sin bok. Fallet har mytologiserats: en av de inblandade som kallade sig Hagbard hittades död, bränd till döds ute i en skog, och många misstänkte att KGB låg bakom. Detta är antagligen inte sant; hackaren i fråga hette Karl Koch och hade svåra mentala störningar och drogproblem redan innan han började hacka, och det rörde sig sannolikt (precis som polisen trodde) om ett självmord. Bland annat trodde han att världen styrdes av Illuminati, en fiktiv muslimsk maffia som skulle ha infiltrerat regeringar och organisationer sedan 1200--talet, en vanföreställning han hämtat direkt ur böckerna med samma namn. Han var dessutom förtjust i psykedeliska droger vilket inte gjorde saken bättre. Om man studerar fallet närmare kan man tycka att det var uppenbart att Karl var galopperande paranoid, men rubriken "Hackare lönnmördad av KGB?" säljer givetvis mer än "Hackare begick självmord?"

Denne Koch hade tillsammans med Pengo (Hans Hübner) och Markus Hess som medlemmar av hackargruppen Leitstelle 511, en grupp med tydlig politisk profil och försmak för långa hackarnätter och drogorgier, lyckats komma över hemlig information och programvara via Internet. Markus var UNIX-expert och Pengo hjärnan bakom intrången. Detta systematiska utforskande av Amerikanska försvarsinstallationer gick under kodnamnet "projekt Equalizer". Equalizer, eller utjämnare på svenska, kallades det efter den lätt naiva idé hackarna hade om att genom sitt spionage jämna ut oddsen mellan öst och väst i det kalla kriget. Detta var snarare en ursäkt för att spionera för egen vinning än ett uttryck för verkliga politiska intentioner. De två mest begåvade hackarna i gruppen, Pengo och Markus, hackade mest för nöjes skull och tjänade inte heller speciellt mycket på det hela. Samtliga inblandade dömdes efter avslöjandet till mellan 1 och 2 års fängelse -- villkorligt. Pengo friades helt eftersom han samarbetat med polisen.

Detta fall är ett av de få man känner till där nätverkshackare tjänat pengar på sin "hobby". Normalt ägnar man sig bara åt den här typen av hackande för den intellektuella utmaningens skull eller för de sociala apekterna med datakommunikation.

Kevin Mitnick är en annan hackare som blivit mer eller mindre legendarisk. Han var ursprungligen phrekare och utvecklade en hittills oöverträffad talang i att manipulera såväl telefonväxlar som datorer och människor. Han är urtypen för den mörka sidans hackare: han stal källkoden till Digitals operativsystem VMS 5.0 genom att ta sig in till deras utvecklingsavdelning genom tele- och datanätet. Han var hämndlysten och straffade de poliser och företag som motarbetade honom genom att ge dem fruktansvärda telefonräkningar eller sprida ut lögner via telefon och fax. När polisen försökte spåra hans telefonsamtal visste han om det och kunde snabbt lägga på luren, eftersom han hade hackat sig in i telefonbolaget Pacific Bells övervakningsdatorer. När han greps var han i full fart med att stjäla källkoden till det inte helt obekanta dataspelet Doom. (Källkod är den version av ett dataprogram som med lätthet kan läsas och modifieras av människor. Efter en process som kallas kompilering blir programmet läsbart endast för datorer -- och hackare.)

Efter gripandet i december 1988 dömdes han till ett års fängelse och ett halvårs rehabilitering. Han behandlades bl a tillsammans med alkoholister för sitt, som man sade, nästan sjukliga behov att hacka. den 15 februari 1995 greps han igen, efter att ha jagats av en säkerhetsexpert vid namn Tsutomu Shimomura och en journalist som tidigare skrivit en bok om honom: John Markoff.

Mycket av publiciteten kring detta andra gripande var uppblåst på gränsen till häxjakt. Många menade att Kevin inte alls var så farlig som Markoff ville få honom att framstå. Till saken hör att Shimomura och Markoff redan på förhand, dvs inna Kevin gripits, gjort upp om bok- och filmrättigheter till historien. Detta till trots har Kevin fått stå modell för den "farliga" hackaren; känslokall, hämndlysten och med en otrolig förmåga att manipulera människor och telefonväxlar. Han var däremot inte någon större stjärna på att manipulera datorer -- där hade han många övermän. Värt att notera är att Kevin aldrig sålde vidare den information han kom över. Operativsystemet VMS ville han ha bara för att kunna hacka bättre, och han samarbetade inte med organiserade brottslingar. Mitnick sitter i skrivande stund (1999) fortfarande i fängelse.

Denna typ av illegala intrång har glorifierats i filmer som War Games (1983), Sneakers (1992) eller TV-serien Whiz Kids (1983--84), och just detta brottsliga hackande har ofta (helt felaktigt) ansetts som det enda hackare sysslar med. Även i den svenska Drömmen om Rita (1992) förekommer en romantiserad hackare i en av birollerna som något av en symbol för det unga, nya och vilda; en modern Jack Kerouac som drar runt på vägarna med sin dator. Hackaren framstår där som vår tids beatnik. En rolig detalj är att hackaren ifråga kallar sig Erik XIV, precis samma pseudonym som en riktig hackare använde under ett par reportage i Aktuellt och Tidningen Z 1989 där han berättade hur han kunde lura kontokortsföretag att betala telefonsamtal och varor från utlandet. (Vilket han senare blev gripen och dömd för.)

I själva verket är det mycket få datorintresserade ungdomar som hänfaller åt illegala aktiviteter. Inte desto mindre förekommer det fortfarande, men det egentliga problemet är att datasystemen är för dåligt skyddade; ingen hackare orkar ta sig in i ett tillräckligt väl skyddat system, även om det är teoretiskt möjligt. Ingen lurar en tillräckligt smart dator. De flesta intrång som sker hemlighålls med största sannolikhet av PR-skäl. Så vitt jag vet har t ex ingen bank i västvärlden officiellt råkat ut för förluster pga den mörka sidans hackare, men å andra sidan: om jag var en bank och en hackare överförde några miljoner till sitt eget konto, skulle jag i så fall vilja dra det inför domstol så att alla mina kunder fick veta hur osäkert mitt datasystem var? Ett enkelt programfel i Sparbankens datasystem sommaren 1994 skapade sensationsartade rubriker, vad skulle då inte en miljonstöld av hackers kosta i goodwill? Förmodligen mer än vad man skulle kunna få tillbaka genom att jaga dem. I sådana fall är det givetvis PR-riktigt att lägga locket på, vilket man med stor sannolikhet också i ett flertal fall har gjort.

Gränsen mellan nätverkshackare och phreakare är flytande. Man brukar säga att en phreakare utforskar datasystemen av sociala skäl, mest för att skaffa sig gratis långdistanssamtal för att kunna snacka med sina kompisar, medan en intrångsbenägen hackare utforskar systemen mest för deras egen skull, för tjusningen i att lura tekniken. Från phreakarna har man fått den anarkistiska yippieattityden och lusten att bryta ned systemen.

Många har med rätta ifrågasatt samhällets allvarliga syn på "hackning" dvs hobbydataintrång. Man har jämfört hackarna med grottklättrare som utforskar ett nytt land mer av nyfikenhet och för utmaningens skull än för egen vinning. Eftersom nätverken är så trassliga att ingen har någon karta på dem, menar man att det finns ett helt nytt, outforskat territorium därute, ibland kallat telerymd, där elektroniska konversationer äger rum och som hackarna nyfiket kopplar sig fram igenom. Att jämföra hackande med inbrott är bara dumt. Vid ett inbrott uppstår fysiska skador på dörrar och lås, och verkliga föremål stjäls. En typisk hackare skadar inget vid intrången (mycket få hackare är vandaler),13 och i den mån han/hon stjäl information kopierar hon/han den bara. Originalhandlingarna försvinner inte. Möjligen stjäl de några ören elektricitet och sliter något på maskinen de hackar sig in i, men med tanke på den snabba avskrivningstakten för datautrustning kan det knappast betraktas som förlust. Varje dator som är ansluten till Internet tillåter för övrigt utomstående att använda datorn för att söka och förmedla information.

Jag misstänker att det som skrämmer etablissemanget är att man tar på sig rollen som någon annan. Att man uppträder som datachef utan att vara det, och åtnjuter de privilegier som detta innebär. Det värsta av allt är att man klarar uppgiften som dataexpert med glans, och på det viset förlöjligar de dataexperter som företagen hyrt in för dyra pengar. Sådant sticker i ögonen, speciellt som företagsvärlden i allmänhet och storföretagsvärlden i synnerhet är uppbyggd kring ett system av underförstådda statussymboler där varenda person sitter i toppen av sin egen lilla minihierarki. Att bete sig som något man inte är betrakta